Fucking awsome

Första löpstegen på evigheter och.. knäet känns inte alls. Var ute och powerwalkade, kroppen kändes bra och efter alla jävla skador så kan jag min kropp. Det finns alltid en liten ond röst i bakhuvudet som skriker åt mig att inte våga ta de första steget och det är alltid läskigt. För det är alltid lika mycket besvikelse i att känna smärtan varje gång, hur beredd man än är för att det är så. Idag kändes det bra, riktigt bra faktiskt. Kanske har det gjort susen att jag återigen gett mig fan på att träna upp musklerna runt knäet långsamt och gjort det jag ska. Kanske har de där jävla gymtimmarna betalat sig.. äntligen. Vem vet? Men jag tänker inte analysera. Jag tänker bara vara nöjd. För jag såg ut som ett freak när jag sprang med ett stort leende. Men vem bryr sig? Det kändes kanon. Och nu ska jag bara göra det jag är sämst på när det går bra med träningen: TA DET LUGNT, SKYNDA LÅNGSAMT. Inte förbereda mig för OS eller något. #Nöjdtjej

PS. Jag har världens bästa sjukgymnast också. TACK PATRIK. Mest för att du står ut.


Lets be strong.. again.



Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Kom ihåg mig?
RSS 2.0


Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
www.pokercasinobonus.se